Var på Röhsska i helgen

Gick dit tillsammans med min guddotter. Tänkte att hon skulle gilla dom japanska träsnitten eftersom hon är så djupt nere i mangaträsket. Vi hade det jättebra och hon kunde berätta en hel massa för mig om scenerna i de gamla 1700-talstrycken. Sen kollade vi runt på resten av museet och det var då som jag började känna en saknad. I ett rum fanns en uppsättning av den lilla svart - fantastiska klänningar som jag blev lite nyfiken på. Jag tittar mig omkring efter information... Tomt!? Jag såg siffror bredvid kläderna så jag misstänkte att det måste finnas något någonstans. Gick tillbaka till rummet innan, och där på ett skamfilat podie som såg ut av vara inslängt av en blind inredningsdesigner ligger ett antal uppkopierade A4-ark med den mest meningslösa produktfakta. Och så fortsätter det i rum efter rum... Vackra ting, habegär och informationstorka. Skit samma om det är svensk 50-talsdesign eller skateboards som avhandlas - ingenstans kontextualiseras objekten - ingenstans finner jag problematiseringen. Visst, här och var finns antydningar - nästan som avlagringar - frågeställningar som kanske blivit kvar från någon tidigare utställning eller programpunkt...?
Röhsska har gått och blivit en tredimensionell version av tidskriften Wallpaper - ett varufetischismens tempel. Men Wallpaper har ivarjefall bjudit in en och annan god skribent vid något tillfälle.

Another lonely night

Florian dök inte upp på konserten i Dublin...
Nu är ryktena i full gång, men ingen faktiskt information finns tillgänglig.



A thousand hands applaud tonight
I sing my songs my star shines bright
I stop and smile I take my bow
I leave the stage and then somehow

Backstage I'm lonely, backstage I cry
You've gone away and each night I seem to die a little

Out on that stage I play the star
I'm famous now I've come so far
A famous fool I let love go
I didn't know I'd miss you so

Backstage I'm lonely, backstage I cry
Hating myself since I let you say goodbye

Fansens dilemma

Det råder en spänd förväntan bland Kraftwerks fans. I våras när bandet gjorde en mindre turné i USA uteblev Florian Schneider som tillsammans med Ralf Hütter är grundare av bandet. På Schneiders plats stod istället Stefan Pfaffe som tidigare arbetat med deras videoprojektioner. Bandets vana trogen så gavs inga förklaringar eller förvarningar om denna förändring och de enda som sagts är att Florian mår bra och är hemma i Düsseldorf.

Kraftwerk har genom åren, sedan starten i slutet av 1960-talet inkluderat en mängd olika musiker men många förknippar dem nog fortfarande med uppställningen Hütter, Bartos, Flür och Schneider som från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet gjorde en rad, idag hyllade, skivor som Trans-Europe Express, Man-Machine och Computer World. Efter att både Bartos och Flür hoppade av så har bandet fortsatt och de nya musikerna Fritz Hilpert och Henning Schmitz har nu varit med under en längre tid än både Bartos och Flür.

Hütter har förklarat i intervjuer att bandet är Hütter och Schneider i samarbete med andra. Men han har också vid några få tillfällen sagt att Kraftwerk inte är bandmedlemmarna utan studion Kling Klang och datorprogrammen och att Kraftwerk därför kommer att kunna fortsätta även när orginalmedlemmarna är borta. Detta konceptuella förhållningssätt till gruppen och denna radikala antites till idoldyrkan har väl aldrig riktigt tagits på allvar bland fansen förrän nu. Nu när trovärdiga källor kommer med obekräftade rykten om att Schneider har lämnat gruppen och bandet, trots detta, inte verkar stanna upp utan istället bokar in fler konserter.

Så nu väntar fansen runt om i världen med viss oro på att gruppen ska bestiga scenen på festivalen A Day in The Life på Irland den 13 september. Kommer herr Schneider, på sitt vanliga maner, att gå upp sist på scenen och ställa sig längst till höger, bakom sin laptop och keyboard, eller kommer istället någon annan musiker att ta hans plats och därmed besegla att ett 40-årigt musikaliskt kapitel är över.