Fick boken Välfärdsbilder - Svensk film utanför biografen med posten igår. Den är utgiven av Statens Ljud- och Bildarkiv och är en antologi över olika genrer och filmkulturer som inte distribuerats via biografer. Allt från instruktionsfilmer, privata semesterfilmer, videokonst och experimentfilmer till youtube och amatörporr. Jag slötittade lite på den ena av DVD-skivorna som följer med boken. Jag fastnade för den svartvita experimentfilmen Ett nät av drömmar av Torbjörn Broberg som realiserades genom att den vann Sveriges Radios första manustävling för bästa exeperimentfilm av amatörer 1956. Den 17 minuter långa kortfilmen är inget mästerverk på något sätt men intressant ändå. Jag reagerade först över att den så ogenerat kopierar grepp och bildspråk av Maya Deren, vilket jag senare också fick reda på i boken som förtäljer att den främst citerar Meshes of the Afternoon. Bildrutorna svämmar över av övertydliga psykologiserande och surrealistiska bildelement. Det är drömska miljöer, speglar, händer, knotiga träd, och en jagad kvinna i femtiotalsdräkt.
Det slår mig att upplägget känns igen ifrån Salla Tykkä. Sekvensen med den, av något okänt, jagade kvinnan i sin prudentliga dräkt är närmast identisk med en sekvens från Tykkäs film Zoo från 2006. Självklart arbetar Tykkä mycket medvetet med igenkännbara, klischéartade sekvenser. När hon till på köpet använder sig av pompös musik från olika filmer eller låter musiker härma Bernard Hermann så förstår man att hon försöker skapa verk som fungerar som ett instrument för dekonstruktion av berättelser, arkaisk bilder, symboler och uttryck. Men det är hennes skicklighet, hennes vackra bilder med typiskt finska kvinnor och Alvar Altoarkitektur som gjort henne så populär och på något sätt blir filmerna bara ett återberättande och inte ett tillskott.
När jag stod och tittade på hennes filmer på Galleri 300m3 för några helger sedan började jag tänka på Marcus Larsson. Denna nordiska svulstighetsmålare med sina dramatiska himlar och forsande vatten. En fasligt skicklig konstnär som utnyttjade alla klischéer han kände till för att skapa sublima verk men som idag mest känns som en romantisk kitschkonstnär.
Tillbaka till Ett nät av drömmar. Denna film är såklart inget försök att dekonstruera utan blir mest en pastisch eller som värst ett klumpigt plagiat. Det jag till slut fastnar för är att bilderna ackompaneras av en musiker som går loss på innanmätet av en flygel. Tyvärr finns det ingen information om vem musikern är men tonerna för mina tankar till Saltkråkan.
