Appropå mansrösten
Jag måste bara nämna pionjären Astrid Kindstrand som var TT:s första kvinnlig nyhetsuppläsare. Den lyssnarstorm som hennes nyhetsuppläsning orsakade i juli 1938 är ännu ett sorgligt bevis på hur fördummande den konservativa ryggmärgsreflexen gör oss.

Arg mansröst:
Ja, är det radiotjänst? Jag vill inte ha... det har ju kommit sådana där kvinnoröster på dagsnyheterna... jag vill inte höra det vidare. Vi vill inte höra något sånt! Så ont om karlar är det väl inte?

Arg kvinnoröst:
Snälla fröken se till att radiotjänst tar å kopplar av den här människan som talar i radion. Ja, det här var något förfärligt! Det passar ju inte precis att en kvinna talar om krig och så vidare! Det är ohyggligt att höra på! Vi är massor här som inte vill lyssna!

Cellen
Ett annat obskyrt svenskt radiospel är Öyvind Fahlströms 70 minuter långa Cellen som bara sänts i Sveriges Radio den 11 juli 1972.

Detta radioverk är det mest traditionella av Fahlströms tre radiokompositioner som han gjorde för Sveriges Radio och tar sin utgångspunkt i att Fahlströms vän Saul Gottlieb dött i cancer. Radiospelet består mest av intervjuer med främst kvinnor som drabbats av cancer och som beskriver sina liv efter att dom fått diagnosen. Uppblandat med dessa intervjuer finns det inspelade passager, bland annat från olika protester mot Vietnamkriget och med engelska spiritister som talar om livet efter döden. Hela radiokompositionen inramas av Öyvind Fahlströms som berättar om en dröm han haft där han är en dödsdömd fånge på rymmen i Stockholm.

Några av de medverkande är förutom Fahlström själv, hans dåvarande fru Barbro Fahlström, Staffan Olzon och Sigvard Olsson.

Detta verk som tyvärr inte ingick i Teddy Hultbergs bok "Öyvind Fahlström i etern - Manipulera världen" är intressant ur flera aspekter. Exempelvis kvinnornas berättelser om hur det var att leva med cancer på 60- och 70-talen. Hur denna sjukdom sågs som ett stigma på ett sätt som kan jämföras med 80- och 90-talens syn på HIV. En annan aspekt är det nästan kusliga i att höra Fahlström prata om cancer när han fyra år senare själv dog av sjukdomen - var han diagnostiserad redan 1972 eller är det bara en slump? Jag kan inte heller låta bli att tjusas av hans snygga språkliga koppling mellan den cancersjuka cellen och berättelsen om den dödsdömde i sin cell.

Hela radiospelet ramas som sagt in av en drömsk berättelse som Fahlström läser upp, där hans nasala, varma och närmast hypnotsika röst leder lyssnaren ut ur cellen, springande genom Stockholm för att dyka ner i Stockholms ström där han träffar andra människor under ytan. På ett mycket egenartat och fruktsamt sätt ramar han så in en i det närmaste socialrealistisk radiodokumentär med en poetisk och mystisk dimension.

Andeskådaren i katakomberna
På en samlingskiva från 1974 utgiven av Sveriges Radio har jag hittat ett 1:23 minuter långt spår ifrån radiospelet "Andeskådaren i katakomberna" av Åke Hodell. Det sändes den 27 januari 1974 och medverkade gjorde bland annat Gösta Bredefeldt. Det lilla utsnittet innehåller en militärs koleriska skrikande, då han har blivit förolämpad och utskrattad.

Jag sa inte skratta tyst
utan skratta tyskt!

Jag ska göra slut på era vidriga, oordnade, löjliga skratt.
Jag ska lära er skratta tyskt!
Ett ordnat, kort, rent skratt
ett ariskt skratt,
som mein führer gett order om!
Skratt, uppställning!

Episoden avslutas med ett marsch ackompangerad av en kör som ordnat skrattar i takt.

Jag har inte hört talas om detta radiospel tidigare och hittar ingen information om det någonstans. Eftersom samlingsskivan är från samma år som radiospelet är det ju möjligt att banden senare blev överspelade och detta korta utsnitt är det enda som återstår. Vi får väl se om det dyker upp något mer.

Den historiska mansrösten
Manliga radioröster från 40- till 60-talen har en speciell audiell skönhet. Påståendet låter hopplöst konservativt, jag vet. Det är inte språket eller nödvändigtvis det välartikulerade i sig jag vurmar för, utan spårkljudet. Ett röstljud som utstrålar värme och närhet, som om uppläsaren sitter mycket, mycket nära mikrofonen. Självklart tänker jag på vissa inspelningar - så är det ju alltid när man talar generaliserande om ett så stort ämne. Jag tror att många assicierar gamla inspelningar med det lite för snabba, snubblande pigga och käcka mansrösten, men de inspelningarna är oftast än äldre. Så rösterna jag tänker på är inte den Sven Jerring-snabba, eller den Andersonskans Kalle-nasala. De röster jag tänker på fick texterna att bottna i en tyngd och i en trovärdighet. Jag tror inte att denna ljudbild bara grundade sig på dåtidens teknik utan att detta är en form av röster som kanske bara fanns då och som redan har försvunnit. När man lyssnar på nutida skådespelare som läser i radio så känns det som om de försöker närma sig detta ljudrum, men för mig så skorrar det falskt, som om de försöker omfamna ett språkljud som inte är deras eget.

Så har vi då detta med att det just är mansröster som jag reagrear så starkt på. Även det känns ju rätt unket - är det fadersgestaltens brummande värme jag söker? Jag kommer att tänka på konstnären Marja-Leena Sillanpää som spelar in män som läser ur hennes verssamling Alla lever alla dör. Hon sa något om att hon gör det av kärlek till mansrösten - att denna röst är något hon inte har och något hon fascineras av.

Jag har ofta reagerat på hur tiden ger uttryck trovärdighet. Att se eller höra ett verk som har tjugo trettio eller femtio år på nacken känns inte sällan tyngre och intressantare än något likande som görs idag. Denna patina är förrädisk och fungerar som ett skimrande lack som kan få något rent tarvligt att kännas genomtänkt och intressant. Kanske kan jag gruppera den historiska mansrösten i samma kategori?

Hur som helst njuter jag av dessa röster och är på ständigt jakt efter att hitta fler - kanske till och med hitta en livs levande historisk mansröst att föra samman med en text.

Birdy Hop
Birdy Hop - he do, he hop along
a lonely bird upon a window there
he, he, there he blow
a windy snow, he knew the snow,
I know the snow, a hoppy bird

Vad är inte mer klassiskt än att börja med att tala om vädret... för att liksom känna lite på varandra... det har ju blivit höst nu... å mörkt...

Under vintern får jag avnjuta remixade pausfåglar från radioprogrammet STRÖM istället... det ska nog gå bra.