Noréns Hamlet

I Lars Noréns uppsättning av Hamlet förekommer det några spännande inslag av performativ karaktär - speciellt i början av andra akten.

Under tystnad skalar drottningen av sig sina ytterkläder - långsamt. Lager efter lager tas av - inklusive delar av håruppsättningen. De tunga kängorna faller till golvet.
Det är inte en avklädning så mycket som en detronisering. Och när hon står där i bara linnekläderna ställer hon sig på knä framför tvättfatet. Häller i isbitar i vattnet och sänker ned ansiktet under vattenytan - länge - för publiken en evighet.
Scenen påminner om något Marina Abramovich kunde ha gjort. Koncentrationen, det kroppsliga och det symbolladdade.

Scenen tar upp ett tema som återkommer, främst textmässigt, på flera ställen i teaterstycket. Otaliga gånger talar Hamlet i avsky om det sminkade anletet - det konstlade och spelade. Om han inte var så vältalig skulle hans ständiga kommentarer om ärlighet, och hans förakt av det "falska" kunna komma från en dokusåpadeltagare.

Den tydligaste scenen där detta tema behandlas har också historiskt sett blivit den mest ikonografiska för Hamlet - nämligen dödskallescenen. Här står Hamlet med en skådespelarskalle, en komikers totalt avsminkade, avskalade kranium i handen. Denne Yorik kan inte längre spela några roller, han är helt ofalsk, sann och död! Men Hamlets kommentar lyder:
- Gå till hennes nåds budoar och säg henne att även om hon sminkar sig aldrig så tjockt, kommer hon att se ut som du.

Hamlet är en ung, romantisk och omogen tonårspojke. Full av passion, självömkan och en benhård tro på det sanna, sköna och rätta. Ibland nästan förebådar texten den kritik som förs fram i Debords Skådespelssamhället. Hos Hamlet resulterar denna tro bland annat i att han tar sig rätten att misshandla sin flickvän som han anklagar för att dölja sitt rätt jag.

Sista akten slutar med textraderna:
- Fyra officerare ska bära Hamlet nu på krigarvis. Om han fått leva, skulle han nog blivit en värdig konung. Vid hans härdanfärd ska militärmusik och krigisk pompa förkunna högt hans lov.
Kanske ska vi vara glada att Hamlet blev dödad i unga år. Hade han mognat ifrån sin essensialistiska människosyn eller skulle han blivit en krigarkung, som med gud vid sin sida skipat rättvisa med svärdet?

Julia hjärtar snopp!

Det står så på ett elskåp som jag passerar varje dag hem från jobbet... "Julia hjärtar snopp". Eller rättare sagt det står Julia, sedan ett ritat hjärta, å sedan snopp. Bokstäverna är lite runda, skrivna med svart bred tuschpenna.

Vid allra första anblicken blev jag glad. I huvudet fantiserade jag om en tjej som själv gick å taggade att hon älskade snoppar. Jag såg det som en styrkedemonstration och ett sant kärleksbudskap men ganska snabbt ändrades tankebanorna. Istället såg jag framför mig någon som med två ord och en symbol var ute efter att smäda och stigmatisera en ung tjej.

För en tjej som älskar snopp är bara en omskrivning för att hon är en hora, att hon inte är värd respekt, att hon inte har kontroll över sin kropp eller sitt själsliv och att hon är värd att förakta.

Men det finns fler sorgliga lager i denna korta text. I valet att skriva "snopp" och inte det mer aggresiva och sexladdade ordet "kuk" så finns det också både mening och förrakt. Kuken är ju den starke mannens vapen, alfahanens beundransvärda allestädes närvarande brunst. Men en s n o p p! Så slak, pojkaktig, ofarlig, mjuk å len, ja nästan feminin. I denna metamorfos blir snoppen något äckligt, omanligt som i heteronormens kollektiva mardrömar blir hemvisten för det transiga... Att då "hjärta snopp", att älska denna meningslösa utväxt som inte kan annat än att pissa är fullständigt vidrigt - tabu i ett patriarkalt samhälle där pojkarna ömsom hatar och ömsom förhärligar, både sig själva och kvinnan i en sadomasochistisk ringlek. I behovet av att definiera sig som diametralt motsatt det andra könet närs detta förakt och de våldsamma förtryckande effekterna blir en självklarhet som måste accepteras...

Nej! Det blir bara för jävla svart och vidrigt... Kan det inte istället vara skrivet av Julia själv!? Kan jag inte ha fel - det skulle ju vara så skönt...

Kulturell rörelse

We've only just begun to live,
White lace and promises
A kiss for luck and we're on our way.
And yes, We've just begun.

Utan tvekan är det vissa låtar som får det att stockas i halsen på mig. Vissa låtar kan jag i perioder inte höra utan att fälla tårar. Ibland känns det oerhört skönt att det är så lätt att bli rörd. Ibland är det nästan ett problem. Samma sak är det med film. Det finns teman som alltid slår an emotionella strängar. Till och med The Simpssons har fått mig att gråta. Mången bok likaså. Men så kommer vi till konst. Har jag gråtit av konst?

I ett konstsamanhang blir gråten helt plötsligt något lättköpt. Vem kan inte skruva upp stråkarna till hollywoodsmeten och få folk att gråta? Jag pratade med en konstnär som menade på att det bara var nybörjare som sökte att bli berörda av konst. Att konst handlar om annat. Visst, han är en gigantisk syniker, men jag tror att många inom branchen håller med honom utan att vara så artikulerade kring det.

Men konst har fått mig att gråta. Vid två olika tillfällen som jag båda håller som kära upplevelser. Den första gången var när jag såg Nan Goldins diabildspel The ballad of Sexual Dependency på Kunstverien i Hamburg. Den andra gången var när Guds Söner framförde Before the miracle på Nordicliveart på konsthallen i Göteborg.

Båda verken är ljudsatta, båda verken har någon form av narration och närmar sig därmed film eller teater i sina uttryck. Så det kanske är så för mig att det måste till ett antal element för att ta fram sentimentaliteten. Kanske är det ljudet - örat är rädslans organ påstod Nietzche - kanske har jag bara blivit en lydig konsument av komersiell dramaturgi som dompterar mina känsloyttringar. Hittills har jag aldrig gråtit när jag läst en blogg... kanske är de för tysta...

Tankar från sadeln
Det hela började med en notering av hur svårt bilar generellt har för att ligga bakom en cyklist i stadstrafik. Många invänder genast att det är obehagligt att ligga bakom en cyklist. Argument som att det går långsamt eller att cyklisten plötsligt kan bromsa in och att man som bilist blir rädd för att köra på cyklisten görs gällande. Och visst, så kanske det är. Men om man då tar i beaktning att jag som cyklist i klassisk "allaskahemsamtidigtfrånjobbettrafik" faktiskt ofta tar mig fram lika snabbt eller snabbare än många bilister så räcker inte argumentet att det går för långsamt. Och att man skulle vara rädd för att köra på cyklisten när den ligger framför kan inte heller stämma alla gånger, med tanke på de fullkomligt livsfarliga omkörning som vissa bilister utför bara för att slippa ligga bakom mig som cyklar.

Jag kände av detta mönster och jag tyckte mig känna igen vissa argument och företeelser från ett annat mönster i samhället nämligen den könsmaktsordning som vi alla lyder under.

-Nu måste han väl ändå skoja! Jämför han kvinnors situation i samhället med cyklisternas i stadstrafik!?

Som cyklist har du precis samma skyldigheter och rättigheter i trafiken som en bilist, skillnaden är bara den att om du propsar lite för mycket på dina rättigheter så kan du mycket väl få sota med livet, eller ivarjefall råka ut för en hjärnskakning. Det finns definitivt en makthierarki i trafiken, där bilen är topdog, och det är ju självklart - eller hur!? Bilen är ju ett så viktigt transportmedel. Tänk på infrastrukturen, tänk på samhällsekonomin och hur ska vi få barnen till fotbollsträningen!? Jo, så är det, av gammal hävd och vana. Bilen ska fram.

Nu under vintern har jag inte förnuft nog att ställa undan cykeln, trots is och snö. En bilist sa; Men det är ju livsfarligt! Förstår du inte hur svårt det kan vara för en bil att bromsa om det kommer en cyklist och det är halt. Är det inte i lite förändrad form ett argument man känner igen... Men lilla flicka inte går du väl ute ensam om natten, det är ju livsfarligt etc...

- Men nu skojar han väl? Jämförde han just en bilist med en våldtäktsman!?

Är det obehagligt att ha en kvinnlig chef? Är det obehagligt att ligga bakom en cyklist?

En bilskollärare talade om gemensamhetsstadiet. Ett tillstånd där alla trafikanter tar hänsyn till varandra. Där ingen part är viktigare än någon annan och där alla gemensamt arbetar för att alla ska få en så smidig och effektiv resa som möjligt.
Visst är det vackert! Visst är det en utmärkt vision för ett samhälle - en utopi.

Så, vad har jag kommit fram till? Att cykla i staden kan vara en utmärkt simulation för män att uppleva hur utsatt man känner sig som kvinna i vårt ojämlika samhälle? Kanske en förmäten liknelse, men å andra sidan - kanske. Att kvinnor bakom ratten som bara måste om den där jävla cyklisten får en aning om hur det är att vara man i samma samhälle? En överdrift, men ändå...
Hur som helst är jag lyckligt lottad som kan kliva av sadeln och lämna trafiken bakom mig.

P.S.
Vilka är fotgängarna i denna liknelse?

En subkultur
Det finns så många subkulturer som lever sitt liv i tysthet och som bara ibland, och då oftast bara till en mycket liten del, görs synlig för en större allmänhet. Många subkulturer förknippas med underground och ungdomar men det är ofta den populärkulturella aspekten av subkulturen.

En subkultur som är allt annat än ungdomlig eller underground och som trots att den nyttjar några av landets största dagstidningar som medium, i sin helhet är dold för de flesta. Det finns personer som varannan söndag sliter upp tidningen men förhåller sig kallsinnig till den de resterande 13 dagarna. Vi pratar korsordslösarna. Men inte vilka som helst utan de som har fått smak för vissa specifika konstruktörer, eller kompositörer som de också kallar sig.

På den absoluta topplistan i Sverige finner vid Hans Christian Nygårdh som konstruerar SvD:s fredagskryss ungefär en gång i månaden, men som även konstruerar kryss för tidningen Vi. Tidigare var även Enar Åkered en kompositör med extra finess och under en period uppfattades dessa båda korsordsmakare som senior och junior, eller om man hade lite fantasi; som mästaren och hans lärling som snart skulle ta över mästartiteln.

En sommar kom det ett medelande i HCN:s kryss i Vi. Han bjöd in sina lösare att besöka hans sommarviste under två dagar. Bland annat skulle det erbjudas en mycket klurig poängpromenad. Självklart en unik upplevelse man inte fick missa. Sagt och gjort två bilar med korsordslösare bilade in i skogen för att möta denne man som skapat så mycket tankebrydderi.

Det finns även mörka sidor av denna subkultur. Ett tydligt exempel var när GP:s frukostflätekonstruktör Inger Elfström efter 23 år lade ned pennan och sa "Det är så med allting, att det måste ha ett slut". Men hennes lösare var inte nöjda med detta. GP:s växel blev nedringd av asförbannade korsordlösare och oskyldiga journalister fick via telefon ta emot både hot och okvädningsord.

Tillbaka i skogen vid HCN:s röda sommarstuga. Efter väl utförd poängpromenad stod ett trettiotal personer från olika delar av Sverige på gårdsplanen när Hans Christian kom ut på förstukvisten. ”Jag pratade just med Enar i telefonen. Han kommer förbi imorgon.” Ett sus gick genom de församlade och många mumlade besviket över att ha missat detta möte.