We've only just begun to live,
White lace and promises
A kiss for luck and we're on our way.
And yes, We've just begun.
Utan tvekan är det vissa låtar som får det att stockas i halsen på mig. Vissa låtar kan jag i perioder inte höra utan att fälla tårar. Ibland känns det oerhört skönt att det är så lätt att bli rörd. Ibland är det nästan ett problem. Samma sak är det med film. Det finns teman som alltid slår an emotionella strängar. Till och med The Simpssons har fått mig att gråta. Mången bok likaså. Men så kommer vi till konst. Har jag gråtit av konst?
I ett konstsamanhang blir gråten helt plötsligt något lättköpt. Vem kan inte skruva upp stråkarna till hollywoodsmeten och få folk att gråta? Jag pratade med en konstnär som menade på att det bara var nybörjare som sökte att bli berörda av konst. Att konst handlar om annat. Visst, han är en gigantisk syniker, men jag tror att många inom branchen håller med honom utan att vara så artikulerade kring det.Men konst har fått mig att gråta. Vid två olika tillfällen som jag båda håller som kära upplevelser. Den första gången var när jag såg Nan Goldins diabildspel The ballad of Sexual Dependency på Kunstverien i Hamburg. Den andra gången var när Guds Söner framförde Before the miracle på Nordicliveart på konsthallen i Göteborg.
Båda verken är ljudsatta, båda verken har någon form av narration och närmar sig därmed film eller teater i sina uttryck. Så det kanske är så för mig att det måste till ett antal element för att ta fram sentimentaliteten. Kanske är det ljudet - örat är rädslans organ påstod Nietzche - kanske har jag bara blivit en lydig konsument av komersiell dramaturgi som dompterar mina känsloyttringar. Hittills har jag aldrig gråtit när jag läst en blogg... kanske är de för tysta...
