Snobbism - en bekännelse
Jo, det är bara att erkänna, jag är en snobb. Inte så att jag förkastar allt det som kallas folkligt eller bara vill konsumera allt som är svindyrt... men visst jag förkastar många folkliga företeelser och visst jag kan verkligen gå igång på saker som kostar för mycket - men det är inte i detta min snobbism bottnar.

Mitt första möte med begreppet var såklart seriefiguren Snobben som ju får ses som en sofistikerad karaktär - men då tänkte jag nog inte på att hans namn härleddes från ordet "snobb". Jag tror nästan att mitt första möte med begreppet då jag faktiskt förstod att det handlade om just snobberi, var "Snobbar som jobbar". Deras snobbism grundade sig på sportbilar, vackra kvinnor, dyr sprit och allmänt bling-bling. Visst, bitvis var TV-seriens karaktärer snyggt klädda - men nej, det är inte en sådan snobb jag är - eller vill vara.

Sen finns det också en annan variant på begreppet, där snobben är en nervös personlighet, en vindflöjel som försöker täcka över sitt dåliga självförtroende med en dyr fernissa. Denna snobb är ju självklart nära släkt med den förhatlige sprätten. Usch, sådan är jag väl inte...?

Du är en sån snobb!! Jo, jag har fått den komentaren ett flertal gånger. Ett exempel som gjorde det tydligt att de hade rätt var när jag som en fura föll för "It's Not Right But It's Okay" med Whitney Houston. Jag tror nästan att jag rodnade - skämdes över att en låt från hitlisteradion hade letat sig in i mitt hjärta. Skamset gick jag till skivbutiken och inhandlade singeln - kände mig snuskig. Nä, då känns det mycket bättre att lyfta upp samma singel några år senare ur en reaback i secondhandaffären när den breda massan för länge sedan har slängt juvelen på soptippen - då kan jag gå loss - älska den av hela mitt hjärta och känna att jag har gjort en upptäckt. Och någonstans här tror jag att min snobbism har sina rötter. Jag hatar att känna mig som ett får som följer flocken. Trots att jag är medveten om att jag inte är så radikal eller alternativ så finns det områden där denna känsla av självständighet är viktig. Min snobbism handlar om att jag känner mig kreativ när jag hittar något som jag gillar och som inte alla andra har pekat på. För när jag konsumerar något som basunerats ut av alla är känslan den motsatta - jag känner mig lurad - som en duktig idiot - en bricka i ett spel...

Detta blev visst något av ett försvarstal i juletid. Förresten, vilken är årets julklapp? Jag vet faktiskt inte vad det är... meddela mig gärna så att jag kan undvika att köpa den av misstag.

Sahib Shihab
Redan när jag var liten berättade mamma för mig om hennes gamla pojkvän Sahib som spelade jazz. Sahib spelade tenorsax, barytonsax och tvärflöjt, och hon talade alltid om honom som mycket stilig. Dom var tillsammans på 1960-talet och hon har berättat att han älskade nya vita skjortor. Vissa använde han bara en gång enligt mamma. Jag fantiserade om hur det skulle varit att växa upp som en svart pojke i Harlem med Sahib som pappa. Jag började spela saxofon på musikskolan med katastrofalt dåligt resultat.

En annan berättelse mamma har berättat mer än en gång var hur Sahib och gamlamormor satt och spelade kort med varandra ute på Hisingen. Gamlamormor förstod inte ett skvatt engelska och han kunde bara några fraser svenska, men det räckte, för dom gillade att spela kort med varandra. Bilden av dom två är alltid svartvit i mitt huvud. Gamlamormors långa vita uppsatta hår, Sahibs svarta hy och deras båda vita leenden.

Senare har jag lärt mig att han föddes 1925 i Savannah, Georgia och döptes till Edmund Gregory. Namnet Sahib Shihab tog han i och med att han konverterade till islam vilket han var en av de första att göra bland de svarta jazzmusikerna från USA. Redan under 1940-talet spelade han tvärflöjt med olika bopband. Senare spelade han med musiker som Thelonious Monk, Art Blakey och Dizzy Gillespie och genom honom träffade mamma många av de stora namnen inom jazzen. Den hon alltid talar varmast om är Quinzy Jones - eller Quinzy som hon alltid bara säger. Som många andra amerikanska jazzmusiker arbetade Sahib både med Sveriges och Danmarks radio och det är också han som spelar tvärflöjt på schlagerrökaren Nygammal Vals från 1966 med Svante Thuresson och Ulla Hallin där man kan höra hans typiska hårda boppiga stil.

Jag vet faktiskt inte hur länge mamma och Sahib var tillsammans, kanske var det inte så länge som det verkade när mamma berättade om honom när jag var liten. Mamma säger att hon gjorde slut med honom för att hon inte kände för att flacka runt i världen och hon ville inte flytta till USA.

2001 släppte svenska gruppen Koop plattan Waltz for Koop och sista låten på första sidan är Soul for Sahib som innehåller en sampling av när han pratar om sin musik. För första gången fick jag hör hans röst:

The reason I play so many sounds... maybe sounds angry... because I try so many things at one time, you see. I havn´t sorted them out. I have a whole bag of things Im trying to work through, and get the one you´re thinking of...

Sahib dog 1993.

Här kan du lyssna på ett utsnitt ur låten Charade inspelad i Danmark 1964 där han var bosatt under en tid.

Utsnitt ur Charade - mp3

General Bussig (featuring Norman Schearzkopf)
Ja, vad ska man säga - inte är det bra, men ganska tidstypiskt är det ivarjefall. 1992 släppte Dom Dummaste med Martin Rössel och Lars Cleveman i spetsen CD:n 4 känslor på Criminal Records där de på en låt använde sig av samplade sekvenser av Åke Hodells General Bussig från 1963. Låten i sig är väl inget mästerverk direkt men det känns helt riktigt att Dom Dummaste med sin teatrala och ljudexperimenterande produktion där de ofta avhandlar makt, tvång och regler just använde sig av Hodell.

General Bussig (featuring Norman Schearzkopf) - mp3

Men lyssna också på ett exempel ifrån Dom Dummastes fantastiska debut som var en kassett utgiven 1980 på skivbolaget Sista Bussen.

Solveig - mp3

I kassetten skriver de också:
Dom Dummaste vill tacka Gud
För att han inte finns och
för att han fortsätter att
påminna oss om det hela tiden

En sentens i samma anda som många av Hodells kollapsande språkbyggen med antihierarkiska förtecken.

Appropå mansrösten
Jag måste bara nämna pionjären Astrid Kindstrand som var TT:s första kvinnlig nyhetsuppläsare. Den lyssnarstorm som hennes nyhetsuppläsning orsakade i juli 1938 är ännu ett sorgligt bevis på hur fördummande den konservativa ryggmärgsreflexen gör oss.

Arg mansröst:
Ja, är det radiotjänst? Jag vill inte ha... det har ju kommit sådana där kvinnoröster på dagsnyheterna... jag vill inte höra det vidare. Vi vill inte höra något sånt! Så ont om karlar är det väl inte?

Arg kvinnoröst:
Snälla fröken se till att radiotjänst tar å kopplar av den här människan som talar i radion. Ja, det här var något förfärligt! Det passar ju inte precis att en kvinna talar om krig och så vidare! Det är ohyggligt att höra på! Vi är massor här som inte vill lyssna!

Cellen
Ett annat obskyrt svenskt radiospel är Öyvind Fahlströms 70 minuter långa Cellen som bara sänts i Sveriges Radio den 11 juli 1972.

Detta radioverk är det mest traditionella av Fahlströms tre radiokompositioner som han gjorde för Sveriges Radio och tar sin utgångspunkt i att Fahlströms vän Saul Gottlieb dött i cancer. Radiospelet består mest av intervjuer med främst kvinnor som drabbats av cancer och som beskriver sina liv efter att dom fått diagnosen. Uppblandat med dessa intervjuer finns det inspelade passager, bland annat från olika protester mot Vietnamkriget och med engelska spiritister som talar om livet efter döden. Hela radiokompositionen inramas av Öyvind Fahlströms som berättar om en dröm han haft där han är en dödsdömd fånge på rymmen i Stockholm.

Några av de medverkande är förutom Fahlström själv, hans dåvarande fru Barbro Fahlström, Staffan Olzon och Sigvard Olsson.

Detta verk som tyvärr inte ingick i Teddy Hultbergs bok "Öyvind Fahlström i etern - Manipulera världen" är intressant ur flera aspekter. Exempelvis kvinnornas berättelser om hur det var att leva med cancer på 60- och 70-talen. Hur denna sjukdom sågs som ett stigma på ett sätt som kan jämföras med 80- och 90-talens syn på HIV. En annan aspekt är det nästan kusliga i att höra Fahlström prata om cancer när han fyra år senare själv dog av sjukdomen - var han diagnostiserad redan 1972 eller är det bara en slump? Jag kan inte heller låta bli att tjusas av hans snygga språkliga koppling mellan den cancersjuka cellen och berättelsen om den dödsdömde i sin cell.

Hela radiospelet ramas som sagt in av en drömsk berättelse som Fahlström läser upp, där hans nasala, varma och närmast hypnotsika röst leder lyssnaren ut ur cellen, springande genom Stockholm för att dyka ner i Stockholms ström där han träffar andra människor under ytan. På ett mycket egenartat och fruktsamt sätt ramar han så in en i det närmaste socialrealistisk radiodokumentär med en poetisk och mystisk dimension.

Andeskådaren i katakomberna
På en samlingskiva från 1974 utgiven av Sveriges Radio har jag hittat ett 1:23 minuter långt spår ifrån radiospelet "Andeskådaren i katakomberna" av Åke Hodell. Det sändes den 27 januari 1974 och medverkade gjorde bland annat Gösta Bredefeldt. Det lilla utsnittet innehåller en militärs koleriska skrikande, då han har blivit förolämpad och utskrattad.

Jag sa inte skratta tyst
utan skratta tyskt!

Jag ska göra slut på era vidriga, oordnade, löjliga skratt.
Jag ska lära er skratta tyskt!
Ett ordnat, kort, rent skratt
ett ariskt skratt,
som mein führer gett order om!
Skratt, uppställning!

Episoden avslutas med ett marsch ackompangerad av en kör som ordnat skrattar i takt.

Jag har inte hört talas om detta radiospel tidigare och hittar ingen information om det någonstans. Eftersom samlingsskivan är från samma år som radiospelet är det ju möjligt att banden senare blev överspelade och detta korta utsnitt är det enda som återstår. Vi får väl se om det dyker upp något mer.

Den historiska mansrösten
Manliga radioröster från 40- till 60-talen har en speciell audiell skönhet. Påståendet låter hopplöst konservativt, jag vet. Det är inte språket eller nödvändigtvis det välartikulerade i sig jag vurmar för, utan spårkljudet. Ett röstljud som utstrålar värme och närhet, som om uppläsaren sitter mycket, mycket nära mikrofonen. Självklart tänker jag på vissa inspelningar - så är det ju alltid när man talar generaliserande om ett så stort ämne. Jag tror att många assicierar gamla inspelningar med det lite för snabba, snubblande pigga och käcka mansrösten, men de inspelningarna är oftast än äldre. Så rösterna jag tänker på är inte den Sven Jerring-snabba, eller den Andersonskans Kalle-nasala. De röster jag tänker på fick texterna att bottna i en tyngd och i en trovärdighet. Jag tror inte att denna ljudbild bara grundade sig på dåtidens teknik utan att detta är en form av röster som kanske bara fanns då och som redan har försvunnit. När man lyssnar på nutida skådespelare som läser i radio så känns det som om de försöker närma sig detta ljudrum, men för mig så skorrar det falskt, som om de försöker omfamna ett språkljud som inte är deras eget.

Så har vi då detta med att det just är mansröster som jag reagrear så starkt på. Även det känns ju rätt unket - är det fadersgestaltens brummande värme jag söker? Jag kommer att tänka på konstnären Marja-Leena Sillanpää som spelar in män som läser ur hennes verssamling Alla lever alla dör. Hon sa något om att hon gör det av kärlek till mansrösten - att denna röst är något hon inte har och något hon fascineras av.

Jag har ofta reagerat på hur tiden ger uttryck trovärdighet. Att se eller höra ett verk som har tjugo trettio eller femtio år på nacken känns inte sällan tyngre och intressantare än något likande som görs idag. Denna patina är förrädisk och fungerar som ett skimrande lack som kan få något rent tarvligt att kännas genomtänkt och intressant. Kanske kan jag gruppera den historiska mansrösten i samma kategori?

Hur som helst njuter jag av dessa röster och är på ständigt jakt efter att hitta fler - kanske till och med hitta en livs levande historisk mansröst att föra samman med en text.

Birdy Hop
Birdy Hop - he do, he hop along
a lonely bird upon a window there
he, he, there he blow
a windy snow, he knew the snow,
I know the snow, a hoppy bird

Vad är inte mer klassiskt än att börja med att tala om vädret... för att liksom känna lite på varandra... det har ju blivit höst nu... å mörkt...

Under vintern får jag avnjuta remixade pausfåglar från radioprogrammet STRÖM istället... det ska nog gå bra.