Var på Röhsska i helgen

Gick dit tillsammans med min guddotter. Tänkte att hon skulle gilla dom japanska träsnitten eftersom hon är så djupt nere i mangaträsket. Vi hade det jättebra och hon kunde berätta en hel massa för mig om scenerna i de gamla 1700-talstrycken. Sen kollade vi runt på resten av museet och det var då som jag började känna en saknad. I ett rum fanns en uppsättning av den lilla svart - fantastiska klänningar som jag blev lite nyfiken på. Jag tittar mig omkring efter information... Tomt!? Jag såg siffror bredvid kläderna så jag misstänkte att det måste finnas något någonstans. Gick tillbaka till rummet innan, och där på ett skamfilat podie som såg ut av vara inslängt av en blind inredningsdesigner ligger ett antal uppkopierade A4-ark med den mest meningslösa produktfakta. Och så fortsätter det i rum efter rum... Vackra ting, habegär och informationstorka. Skit samma om det är svensk 50-talsdesign eller skateboards som avhandlas - ingenstans kontextualiseras objekten - ingenstans finner jag problematiseringen. Visst, här och var finns antydningar - nästan som avlagringar - frågeställningar som kanske blivit kvar från någon tidigare utställning eller programpunkt...?
Röhsska har gått och blivit en tredimensionell version av tidskriften Wallpaper - ett varufetischismens tempel. Men Wallpaper har ivarjefall bjudit in en och annan god skribent vid något tillfälle.

Another lonely night

Florian dök inte upp på konserten i Dublin...
Nu är ryktena i full gång, men ingen faktiskt information finns tillgänglig.



A thousand hands applaud tonight
I sing my songs my star shines bright
I stop and smile I take my bow
I leave the stage and then somehow

Backstage I'm lonely, backstage I cry
You've gone away and each night I seem to die a little

Out on that stage I play the star
I'm famous now I've come so far
A famous fool I let love go
I didn't know I'd miss you so

Backstage I'm lonely, backstage I cry
Hating myself since I let you say goodbye

Fansens dilemma

Det råder en spänd förväntan bland Kraftwerks fans. I våras när bandet gjorde en mindre turné i USA uteblev Florian Schneider som tillsammans med Ralf Hütter är grundare av bandet. På Schneiders plats stod istället Stefan Pfaffe som tidigare arbetat med deras videoprojektioner. Bandets vana trogen så gavs inga förklaringar eller förvarningar om denna förändring och de enda som sagts är att Florian mår bra och är hemma i Düsseldorf.

Kraftwerk har genom åren, sedan starten i slutet av 1960-talet inkluderat en mängd olika musiker men många förknippar dem nog fortfarande med uppställningen Hütter, Bartos, Flür och Schneider som från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet gjorde en rad, idag hyllade, skivor som Trans-Europe Express, Man-Machine och Computer World. Efter att både Bartos och Flür hoppade av så har bandet fortsatt och de nya musikerna Fritz Hilpert och Henning Schmitz har nu varit med under en längre tid än både Bartos och Flür.

Hütter har förklarat i intervjuer att bandet är Hütter och Schneider i samarbete med andra. Men han har också vid några få tillfällen sagt att Kraftwerk inte är bandmedlemmarna utan studion Kling Klang och datorprogrammen och att Kraftwerk därför kommer att kunna fortsätta även när orginalmedlemmarna är borta. Detta konceptuella förhållningssätt till gruppen och denna radikala antites till idoldyrkan har väl aldrig riktigt tagits på allvar bland fansen förrän nu. Nu när trovärdiga källor kommer med obekräftade rykten om att Schneider har lämnat gruppen och bandet, trots detta, inte verkar stanna upp utan istället bokar in fler konserter.

Så nu väntar fansen runt om i världen med viss oro på att gruppen ska bestiga scenen på festivalen A Day in The Life på Irland den 13 september. Kommer herr Schneider, på sitt vanliga maner, att gå upp sist på scenen och ställa sig längst till höger, bakom sin laptop och keyboard, eller kommer istället någon annan musiker att ta hans plats och därmed besegla att ett 40-årigt musikaliskt kapitel är över.

Kämpa klottrare!

Svar på GP:s ledare "Bekämpa klottrarna" den 19 maj

Det är motkulturens färger som rinner ned för stadens väggar. En kultur som arbetar emot den stad som goagubbar-GP representerar. Så självklart blir ni rädda och otrygga, det är ju riktat mot er och er maktposition. Texten på väggen är en kraftfull poesi - en litteratur som uppenbarligen kryper in under era skin. När ni i er renhetsretorik blandar graffiti med klotter och brottslighet vittnar bara detta om hur effektiv denna konstform är.

Så för att travestera på er egen text - Det är viktigt att snabbt få bort dagens ledarredaktion och i görlig mån preparera GP och Göteborg mot ert kulturförakt.

”This song is about my bisexuality”

Sébastien Tellier var i stan i söndags… underbara, underbara slusk!

Som mellansnack till en av låtarna säger han på sin knackiga engelska ”This song is about my bisexuality”. Bredvid mig hördes förfärade småflickspip av skräckblandad förtjusning. Det är fantastiskt att denna överskridande sexuella läggning vars politiska och provocerande kraft har mjölkats av så många i pop- och rockvärlden, fortfarande känns helt rätt. Jag kan inte låta bli att flina och övertolka när Tellier, spelande på elgitarrshalsen, börjar en av sina låtar med det makalösa introt från AC/DC:s Thunder Struck. Det är ju fortfarande dylika hetrodrypande kritvita manlighetsnormer som det bisexuella, eller varför inte det transiga, positionerar sig emot – och därmed kritiserar.

Extranumret var essensen av fransk pop. Först ett oändligt långt intro utan stjärnan på scen. En dov pumpande bas som slog i botten varje gång och över detta girlanger av sfäriska syntar. Och så uppenbarar han sig igen – publikens jubel – och en Sébastien som bara framför stön och sexljud samtidigt som han ömt runkar av mickstativet.

Sexrusiga och lyckliga gick vi hem i söndagsnatten.

Le Ton Mité

Göteborg har haft turen den senaste tiden att vid några tillfällen kunna stifta bekantskap med musikern och konstnären McCloud Zicmuse aka Le Ton Mité. Tack, tack, kära Koloni. Först såg jag honom på stadsbiblioteket när han tillsammans med en mindre orkester, som bland annat bestod av stråkar och blås framförde en sorts bräcklig improvisationspop samtidigt som han projicerade semesterliknande superåttafilmer. Under en liten stund bäddade han in publiken i en naiv och vänlig stumfilmsvärld som kändes förgången. Några dagar senare dök han upp igen, fast nu på Hagateatern där han på samma gatuteaterartade sätt framförde sin musik - nu solo ibland uppflugen på en hög stege.

Le ton Mité fyller mig med en sorts skräckblandad förtjusning. När som helst kan det spricka, när som helst kan det bli pinsamt och jag får för mig att han när som helst kan få ett infall att försöka bjuda upp mig på scenen för att göra musik tillsammans med honom. Men hittills har balansakten lyckats och jag har båda gångerna fyllts av en värme och glädje över att han så generöst delar med sig av sitt skapande.

Konstfilmens upprepning och omtagning

Fick boken Välfärdsbilder - Svensk film utanför biografen med posten igår. Den är utgiven av Statens Ljud- och Bildarkiv och är en antologi över olika genrer och filmkulturer som inte distribuerats via biografer. Allt från instruktionsfilmer, privata semesterfilmer, videokonst och experimentfilmer till youtube och amatörporr. Jag slötittade lite på den ena av DVD-skivorna som följer med boken. Jag fastnade för den svartvita experimentfilmen Ett nät av drömmar av Torbjörn Broberg som realiserades genom att den vann Sveriges Radios första manustävling för bästa exeperimentfilm av amatörer 1956. Den 17 minuter långa kortfilmen är inget mästerverk på något sätt men intressant ändå. Jag reagerade först över att den så ogenerat kopierar grepp och bildspråk av Maya Deren, vilket jag senare också fick reda på i boken som förtäljer att den främst citerar Meshes of the Afternoon. Bildrutorna svämmar över av övertydliga psykologiserande och surrealistiska bildelement. Det är drömska miljöer, speglar, händer, knotiga träd, och en jagad kvinna i femtiotalsdräkt.


Det slår mig att upplägget känns igen ifrån Salla Tykkä. Sekvensen med den, av något okänt, jagade kvinnan i sin prudentliga dräkt är närmast identisk med en sekvens från Tykkäs film Zoo från 2006. Självklart arbetar Tykkä mycket medvetet med igenkännbara, klischéartade sekvenser. När hon till på köpet använder sig av pompös musik från olika filmer eller låter musiker härma Bernard Hermann så förstår man att hon försöker skapa verk som fungerar som ett instrument för dekonstruktion av berättelser, arkaisk bilder, symboler och uttryck. Men det är hennes skicklighet, hennes vackra bilder med typiskt finska kvinnor och Alvar Altoarkitektur som gjort henne så populär och på något sätt blir filmerna bara ett återberättande och inte ett tillskott.

När jag stod och tittade på hennes filmer på Galleri 300m3 för några helger sedan började jag tänka på Marcus Larsson. Denna nordiska svulstighetsmålare med sina dramatiska himlar och forsande vatten. En fasligt skicklig konstnär som utnyttjade alla klischéer han kände till för att skapa sublima verk men som idag mest känns som en romantisk kitschkonstnär.

Tillbaka till Ett nät av drömmar. Denna film är såklart inget försök att dekonstruera utan blir mest en pastisch eller som värst ett klumpigt plagiat. Det jag till slut fastnar för är att bilderna ackompaneras av en musiker som går loss på innanmätet av en flygel. Tyvärr finns det ingen information om vem musikern är men tonerna för mina tankar till Saltkråkan.