G.I.O.O.M.S

2008-09-23T23:36:00.000-07:00

Var på Röhsska i helgen

Gick dit tillsammans med min guddotter. Tänkte att hon skulle gilla dom japanska träsnitten eftersom hon är så djupt nere i mangaträsket. Vi hade det jättebra och hon kunde berätta en hel massa för mig om scenerna i de gamla 1700-talstrycken. Sen kollade vi runt på resten av museet och det var då som jag började känna en saknad. I ett rum fanns en uppsättning av den lilla svart - fantastiska klänningar som jag blev lite nyfiken på. Jag tittar mig omkring efter information... Tomt!? Jag såg siffror bredvid kläderna så jag misstänkte att det måste finnas något någonstans. Gick tillbaka till rummet innan, och där på ett skamfilat podie som såg ut av vara inslängt av en blind inredningsdesigner ligger ett antal uppkopierade A4-ark med den mest meningslösa produktfakta. Och så fortsätter det i rum efter rum... Vackra ting, habegär och informationstorka. Skit samma om det är svensk 50-talsdesign eller skateboards som avhandlas - ingenstans kontextualiseras objekten - ingenstans finner jag problematiseringen. Visst, här och var finns antydningar - nästan som avlagringar - frågeställningar som kanske blivit kvar från någon tidigare utställning eller programpunkt...?
Röhsska har gått och blivit en tredimensionell version av tidskriften Wallpaper - ett varufetischismens tempel. Men Wallpaper har ivarjefall bjudit in en och annan god skribent vid något tillfälle.

2008-09-21T00:06:00.000-07:00

Another lonely night

Florian dök inte upp på konserten i Dublin...
Nu är ryktena i full gång, men ingen faktiskt information finns tillgänglig.

A thousand hands applaud tonight
I sing my songs my star shines bright
I stop and smile I take my bow
I leave the stage and then somehow

Backstage I'm lonely, backstage I cry
You've gone away and each night I seem to die a little

Out on that stage I play the star
I'm famous now I've come so far
A famous fool I let love go
I didn't know I'd miss you so

Backstage I'm lonely, backstage I cry
Hating myself since I let you say goodbye

2008-09-11T09:45:00.000-07:00

Fansens dilemma

Det råder en spänd förväntan bland Kraftwerks fans. I våras när bandet gjorde en mindre turné i USA uteblev Florian Schneider som tillsammans med Ralf Hütter är grundare av bandet. På Schneiders plats stod istället Stefan Pfaffe som tidigare arbetat med deras videoprojektioner. Bandets vana trogen så gavs inga förklaringar eller förvarningar om denna förändring och de enda som sagts är att Florian mår bra och är hemma i Düsseldorf.

Kraftwerk har genom åren, sedan starten i slutet av 1960-talet inkluderat en mängd olika musiker men många förknippar dem nog fortfarande med uppställningen Hütter, Bartos, Flür och Schneider som från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet gjorde en rad, idag hyllade, skivor som Trans-Europe Express, Man-Machine och Computer World. Efter att både Bartos och Flür hoppade av så har bandet fortsatt och de nya musikerna Fritz Hilpert och Henning Schmitz har nu varit med under en längre tid än både Bartos och Flür.

Hütter har förklarat i intervjuer att bandet är Hütter och Schneider i samarbete med andra. Men han har också vid några få tillfällen sagt att Kraftwerk inte är bandmedlemmarna utan studion Kling Klang och datorprogrammen och att Kraftwerk därför kommer att kunna fortsätta även när orginalmedlemmarna är borta. Detta konceptuella förhållningssätt till gruppen och denna radikala antites till idoldyrkan har väl aldrig riktigt tagits på allvar bland fansen förrän nu. Nu när trovärdiga källor kommer med obekräftade rykten om att Schneider har lämnat gruppen och bandet, trots detta, inte verkar stanna upp utan istället bokar in fler konserter.

Så nu väntar fansen runt om i världen med viss oro på att gruppen ska bestiga scenen på festivalen A Day in The Life på Irland den 13 september. Kommer herr Schneider, på sitt vanliga maner, att gå upp sist på scenen och ställa sig längst till höger, bakom sin laptop och keyboard, eller kommer istället någon annan musiker att ta hans plats och därmed besegla att ett 40-årigt musikaliskt kapitel är över.

2008-05-26T23:10:00.000-07:00

Kämpa klottrare!

Svar på GP:s ledare "Bekämpa klottrarna" den 19 maj

Det är motkulturens färger som rinner ned för stadens väggar. En kultur som arbetar emot den stad som goagubbar-GP representerar. Så självklart blir ni rädda och otrygga, det är ju riktat mot er och er maktposition. Texten på väggen är en kraftfull poesi - en litteratur som uppenbarligen kryper in under era skin. När ni i er renhetsretorik blandar graffiti med klotter och brottslighet vittnar bara detta om hur effektiv denna konstform är.

Så för att travestera på er egen text - Det är viktigt att snabbt få bort dagens ledarredaktion och i görlig mån preparera GP och Göteborg mot ert kulturförakt.

2008-05-06T12:44:00.000-07:00

”This song is about my bisexuality”

Sébastien Tellier var i stan i söndags… underbara, underbara slusk!

Som mellansnack till en av låtarna säger han på sin knackiga engelska ”This song is about my bisexuality”. Bredvid mig hördes förfärade småflickspip av skräckblandad förtjusning. Det är fantastiskt att denna överskridande sexuella läggning vars politiska och provocerande kraft har mjölkats av så många i pop- och rockvärlden, fortfarande känns helt rätt. Jag kan inte låta bli att flina och övertolka när Tellier, spelande på elgitarrshalsen, börjar en av sina låtar med det makalösa introt från AC/DC:s Thunder Struck. Det är ju fortfarande dylika hetrodrypande kritvita manlighetsnormer som det bisexuella, eller varför inte det transiga, positionerar sig emot – och därmed kritiserar.

Extranumret var essensen av fransk pop. Först ett oändligt långt intro utan stjärnan på scen. En dov pumpande bas som slog i botten varje gång och över detta girlanger av sfäriska syntar. Och så uppenbarar han sig igen – publikens jubel – och en Sébastien som bara framför stön och sexljud samtidigt som han ömt runkar av mickstativet.

Sexrusiga och lyckliga gick vi hem i söndagsnatten.

2008-04-07T13:19:00.000-07:00

Le Ton Mité

Göteborg har haft turen den senaste tiden att vid några tillfällen kunna stifta bekantskap med musikern och konstnären McCloud Zicmuse aka Le Ton Mité. Tack, tack, kära Koloni. Först såg jag honom på stadsbiblioteket när han tillsammans med en mindre orkester, som bland annat bestod av stråkar och blås framförde en sorts bräcklig improvisationspop samtidigt som han projicerade semesterliknande superåttafilmer. Under en liten stund bäddade han in publiken i en naiv och vänlig stumfilmsvärld som kändes förgången. Några dagar senare dök han upp igen, fast nu på Hagateatern där han på samma gatuteaterartade sätt framförde sin musik - nu solo ibland uppflugen på en hög stege.

Le ton Mité fyller mig med en sorts skräckblandad förtjusning. När som helst kan det spricka, när som helst kan det bli pinsamt och jag får för mig att han när som helst kan få ett infall att försöka bjuda upp mig på scenen för att göra musik tillsammans med honom. Men hittills har balansakten lyckats och jag har båda gångerna fyllts av en värme och glädje över att han så generöst delar med sig av sitt skapande.

2008-02-07T02:22:00.000-08:00

Konstfilmens upprepning och omtagning

Fick boken Välfärdsbilder - Svensk film utanför biografen med posten igår. Den är utgiven av Statens Ljud- och Bildarkiv och är en antologi över olika genrer och filmkulturer som inte distribuerats via biografer. Allt från instruktionsfilmer, privata semesterfilmer, videokonst och experimentfilmer till youtube och amatörporr. Jag slötittade lite på den ena av DVD-skivorna som följer med boken. Jag fastnade för den svartvita experimentfilmen Ett nät av drömmar av Torbjörn Broberg som realiserades genom att den vann Sveriges Radios första manustävling för bästa exeperimentfilm av amatörer 1956. Den 17 minuter långa kortfilmen är inget mästerverk på något sätt men intressant ändå. Jag reagerade först över att den så ogenerat kopierar grepp och bildspråk av Maya Deren, vilket jag senare också fick reda på i boken som förtäljer att den främst citerar Meshes of the Afternoon. Bildrutorna svämmar över av övertydliga psykologiserande och surrealistiska bildelement. Det är drömska miljöer, speglar, händer, knotiga träd, och en jagad kvinna i femtiotalsdräkt.

Det slår mig att upplägget känns igen ifrån Salla Tykkä. Sekvensen med den, av något okänt, jagade kvinnan i sin prudentliga dräkt är närmast identisk med en sekvens från Tykkäs film Zoo från 2006. Självklart arbetar Tykkä mycket medvetet med igenkännbara, klischéartade sekvenser. När hon till på köpet använder sig av pompös musik från olika filmer eller låter musiker härma Bernard Hermann så förstår man att hon försöker skapa verk som fungerar som ett instrument för dekonstruktion av berättelser, arkaisk bilder, symboler och uttryck. Men det är hennes skicklighet, hennes vackra bilder med typiskt finska kvinnor och Alvar Altoarkitektur som gjort henne så populär och på något sätt blir filmerna bara ett återberättande och inte ett tillskott.

När jag stod och tittade på hennes filmer på Galleri 300m3 för några helger sedan började jag tänka på Marcus Larsson. Denna nordiska svulstighetsmålare med sina dramatiska himlar och forsande vatten. En fasligt skicklig konstnär som utnyttjade alla klischéer han kände till för att skapa sublima verk men som idag mest känns som en romantisk kitschkonstnär.

Tillbaka till Ett nät av drömmar. Denna film är såklart inget försök att dekonstruera utan blir mest en pastisch eller som värst ett klumpigt plagiat. Det jag till slut fastnar för är att bilderna ackompaneras av en musiker som går loss på innanmätet av en flygel. Tyvärr finns det ingen information om vem musikern är men tonerna för mina tankar till Saltkråkan.

2008-02-03T07:27:00.000-08:00

Fundamentalismens mekanismer

Jag var uppe i Stockholm förra helgen och träffade en gammal kompis. Plötsligt berättade han med glädje hur han hade upptäckt TV-programet Lycka Till med Peter Apelgren. Eftersom jag vet att detta program går på Kanal Lokal så blev jag lite förvånad men han berättade att Göteborgare i förskingringen riktar sina paraboler och får in denna göteborgskanal. Just Peter Apelgren, berättade min vän, är högt ansedd bland intellektuella göteborgare som han umgås med. Vad han berättade gav mig rysningar. Jag kommer ihåg min gode vän från när han fortfarande bodde i sin hemstad och då skulle han aldrig brytt sig om fundamentalisten Apelgrens program. Vidare berättade han om hur han, påeldad av Apelgren, försökt få sin lilla dotter, född och uppvuxen i Stockholm, att uttala uttrycket "Hale bale" på rätt sätt. Till en början hade det inte gått alls men efter enträget tragglande så kunde hon numera säga det på sjungade göteborska.
Jag kände mig bedrövad.

2007-10-24T01:46:00.000-07:00

Noréns Hamlet

I Lars Noréns uppsättning av Hamlet förekommer det några spännande inslag av performativ karaktär - speciellt i början av andra akten.

Under tystnad skalar drottningen av sig sina ytterkläder - långsamt. Lager efter lager tas av - inklusive delar av håruppsättningen. De tunga kängorna faller till golvet.
Det är inte en avklädning så mycket som en detronisering. Och när hon står där i bara linnekläderna ställer hon sig på knä framför tvättfatet. Häller i isbitar i vattnet och sänker ned ansiktet under vattenytan - länge - för publiken en evighet.
Scenen påminner om något Marina Abramovich kunde ha gjort. Koncentrationen, det kroppsliga och det symbolladdade.

Scenen tar upp ett tema som återkommer, främst textmässigt, på flera ställen i teaterstycket. Otaliga gånger talar Hamlet i avsky om det sminkade anletet - det konstlade och spelade. Om han inte var så vältalig skulle hans ständiga kommentarer om ärlighet, och hans förakt av det "falska" kunna komma från en dokusåpadeltagare.

Den tydligaste scenen där detta tema behandlas har också historiskt sett blivit den mest ikonografiska för Hamlet - nämligen dödskallescenen. Här står Hamlet med en skådespelarskalle, en komikers totalt avsminkade, avskalade kranium i handen. Denne Yorik kan inte längre spela några roller, han är helt ofalsk, sann och död! Men Hamlets kommentar lyder:
- Gå till hennes nåds budoar och säg henne att även om hon sminkar sig aldrig så tjockt, kommer hon att se ut som du.

Hamlet är en ung, romantisk och omogen tonårspojke. Full av passion, självömkan och en benhård tro på det sanna, sköna och rätta. Ibland nästan förebådar texten den kritik som förs fram i Debords Skådespelssamhället. Hos Hamlet resulterar denna tro bland annat i att han tar sig rätten att misshandla sin flickvän som han anklagar för att dölja sitt rätt jag.

Sista akten slutar med textraderna:
- Fyra officerare ska bära Hamlet nu på krigarvis. Om han fått leva, skulle han nog blivit en värdig konung. Vid hans härdanfärd ska militärmusik och krigisk pompa förkunna högt hans lov.
Kanske ska vi vara glada att Hamlet blev dödad i unga år. Hade han mognat ifrån sin essensialistiska människosyn eller skulle han blivit en krigarkung, som med gud vid sin sida skipat rättvisa med svärdet?

2007-10-01T08:05:00.000-07:00

Julia hjärtar snopp!

Det står så på ett elskåp som jag passerar varje dag hem från jobbet... "Julia hjärtar snopp". Eller rättare sagt det står Julia, sedan ett ritat hjärta, å sedan snopp. Bokstäverna är lite runda, skrivna med svart bred tuschpenna.

Vid allra första anblicken blev jag glad. I huvudet fantiserade jag om en tjej som själv gick å taggade att hon älskade snoppar. Jag såg det som en styrkedemonstration och ett sant kärleksbudskap men ganska snabbt ändrades tankebanorna. Istället såg jag framför mig någon som med två ord och en symbol var ute efter att smäda och stigmatisera en ung tjej.

För en tjej som älskar snopp är bara en omskrivning för att hon är en hora, att hon inte är värd respekt, att hon inte har kontroll över sin kropp eller sitt själsliv och att hon är värd att förakta.

Men det finns fler sorgliga lager i denna korta text. I valet att skriva "snopp" och inte det mer aggresiva och sexladdade ordet "kuk" så finns det också både mening och förrakt. Kuken är ju den starke mannens vapen, alfahanens beundransvärda allestädes närvarande brunst. Men en s n o p p! Så slak, pojkaktig, ofarlig, mjuk å len, ja nästan feminin. I denna metamorfos blir snoppen något äckligt, omanligt som i heteronormens kollektiva mardrömar blir hemvisten för det transiga... Att då "hjärta snopp", att älska denna meningslösa utväxt som inte kan annat än att pissa är fullständigt vidrigt - tabu i ett patriarkalt samhälle där pojkarna ömsom hatar och ömsom förhärligar, både sig själva och kvinnan i en sadomasochistisk ringlek. I behovet av att definiera sig som diametralt motsatt det andra könet närs detta förakt och de våldsamma förtryckande effekterna blir en självklarhet som måste accepteras...

Nej! Det blir bara för jävla svart och vidrigt... Kan det inte istället vara skrivet av Julia själv!? Kan jag inte ha fel - det skulle ju vara så skönt...

2007-07-19T02:01:00.000-07:00

Kulturell rörelse

We've only just begun to live,
White lace and promises
A kiss for luck and we're on our way.
And yes, We've just begun.

Utan tvekan är det vissa låtar som får det att stockas i halsen på mig. Vissa låtar kan jag i perioder inte höra utan att fälla tårar. Ibland känns det oerhört skönt att det är så lätt att bli rörd. Ibland är det nästan ett problem. Samma sak är det med film. Det finns teman som alltid slår an emotionella strängar. Till och med The Simpssons har fått mig att gråta. Mången bok likaså. Men så kommer vi till konst. Har jag gråtit av konst?

I ett konstsamanhang blir gråten helt plötsligt något lättköpt. Vem kan inte skruva upp stråkarna till hollywoodsmeten och få folk att gråta? Jag pratade med en konstnär som menade på att det bara var nybörjare som sökte att bli berörda av konst. Att konst handlar om annat. Visst, han är en gigantisk syniker, men jag tror att många inom branchen håller med honom utan att vara så artikulerade kring det.

Men konst har fått mig att gråta. Vid två olika tillfällen som jag båda håller som kära upplevelser. Den första gången var när jag såg Nan Goldins diabildspel The ballad of Sexual Dependency på Kunstverien i Hamburg. Den andra gången var när Guds Söner framförde Before the miracle på Nordicliveart på konsthallen i Göteborg.

Båda verken är ljudsatta, båda verken har någon form av narration och närmar sig därmed film eller teater i sina uttryck. Så det kanske är så för mig att det måste till ett antal element för att ta fram sentimentaliteten. Kanske är det ljudet - örat är rädslans organ påstod Nietzche - kanske har jag bara blivit en lydig konsument av komersiell dramaturgi som dompterar mina känsloyttringar. Hittills har jag aldrig gråtit när jag läst en blogg... kanske är de för tysta...

2007-02-12T05:45:00.003-08:00

Tankar från sadeln
Det hela började med en notering av hur svårt bilar generellt har för att ligga bakom en cyklist i stadstrafik. Många invänder genast att det är obehagligt att ligga bakom en cyklist. Argument som att det går långsamt eller att cyklisten plötsligt kan bromsa in och att man som bilist blir rädd för att köra på cyklisten görs gällande. Och visst, så kanske det är. Men om man då tar i beaktning att jag som cyklist i klassisk "allaskahemsamtidigtfrånjobbettrafik" faktiskt ofta tar mig fram lika snabbt eller snabbare än många bilister så räcker inte argumentet att det går för långsamt. Och att man skulle vara rädd för att köra på cyklisten när den ligger framför kan inte heller stämma alla gånger, med tanke på de fullkomligt livsfarliga omkörning som vissa bilister utför bara för att slippa ligga bakom mig som cyklar.

Jag kände av detta mönster och jag tyckte mig känna igen vissa argument och företeelser från ett annat mönster i samhället nämligen den könsmaktsordning som vi alla lyder under.

-Nu måste han väl ändå skoja! Jämför han kvinnors situation i samhället med cyklisternas i stadstrafik!?

Som cyklist har du precis samma skyldigheter och rättigheter i trafiken som en bilist, skillnaden är bara den att om du propsar lite för mycket på dina rättigheter så kan du mycket väl få sota med livet, eller ivarjefall råka ut för en hjärnskakning. Det finns definitivt en makthierarki i trafiken, där bilen är topdog, och det är ju självklart - eller hur!? Bilen är ju ett så viktigt transportmedel. Tänk på infrastrukturen, tänk på samhällsekonomin och hur ska vi få barnen till fotbollsträningen!? Jo, så är det, av gammal hävd och vana. Bilen ska fram.

Nu under vintern har jag inte förnuft nog att ställa undan cykeln, trots is och snö. En bilist sa; Men det är ju livsfarligt! Förstår du inte hur svårt det kan vara för en bil att bromsa om det kommer en cyklist och det är halt. Är det inte i lite förändrad form ett argument man känner igen... Men lilla flicka inte går du väl ute ensam om natten, det är ju livsfarligt etc...

- Men nu skojar han väl? Jämförde han just en bilist med en våldtäktsman!?

Är det obehagligt att ha en kvinnlig chef? Är det obehagligt att ligga bakom en cyklist?

En bilskollärare talade om gemensamhetsstadiet. Ett tillstånd där alla trafikanter tar hänsyn till varandra. Där ingen part är viktigare än någon annan och där alla gemensamt arbetar för att alla ska få en så smidig och effektiv resa som möjligt.
Visst är det vackert! Visst är det en utmärkt vision för ett samhälle - en utopi.

Så, vad har jag kommit fram till? Att cykla i staden kan vara en utmärkt simulation för män att uppleva hur utsatt man känner sig som kvinna i vårt ojämlika samhälle? Kanske en förmäten liknelse, men å andra sidan - kanske. Att kvinnor bakom ratten som bara måste om den där jävla cyklisten får en aning om hur det är att vara man i samma samhälle? En överdrift, men ändå...
Hur som helst är jag lyckligt lottad som kan kliva av sadeln och lämna trafiken bakom mig.

P.S.
Vilka är fotgängarna i denna liknelse?

2007-01-03T04:05:00.000-08:00

En subkultur
Det finns så många subkulturer som lever sitt liv i tysthet och som bara ibland, och då oftast bara till en mycket liten del, görs synlig för en större allmänhet. Många subkulturer förknippas med underground och ungdomar men det är ofta den populärkulturella aspekten av subkulturen.

En subkultur som är allt annat än ungdomlig eller underground och som trots att den nyttjar några av landets största dagstidningar som medium, i sin helhet är dold för de flesta. Det finns personer som varannan söndag sliter upp tidningen men förhåller sig kallsinnig till den de resterande 13 dagarna. Vi pratar korsordslösarna. Men inte vilka som helst utan de som har fått smak för vissa specifika konstruktörer, eller kompositörer som de också kallar sig.

På den absoluta topplistan i Sverige finner vid Hans Christian Nygårdh som konstruerar SvD:s fredagskryss ungefär en gång i månaden, men som även konstruerar kryss för tidningen Vi. Tidigare var även Enar Åkered en kompositör med extra finess och under en period uppfattades dessa båda korsordsmakare som senior och junior, eller om man hade lite fantasi; som mästaren och hans lärling som snart skulle ta över mästartiteln.

En sommar kom det ett medelande i HCN:s kryss i Vi. Han bjöd in sina lösare att besöka hans sommarviste under två dagar. Bland annat skulle det erbjudas en mycket klurig poängpromenad. Självklart en unik upplevelse man inte fick missa. Sagt och gjort två bilar med korsordslösare bilade in i skogen för att möta denne man som skapat så mycket tankebrydderi.

Det finns även mörka sidor av denna subkultur. Ett tydligt exempel var när GP:s frukostflätekonstruktör Inger Elfström efter 23 år lade ned pennan och sa "Det är så med allting, att det måste ha ett slut". Men hennes lösare var inte nöjda med detta. GP:s växel blev nedringd av asförbannade korsordlösare och oskyldiga journalister fick via telefon ta emot både hot och okvädningsord.

Tillbaka i skogen vid HCN:s röda sommarstuga. Efter väl utförd poängpromenad stod ett trettiotal personer från olika delar av Sverige på gårdsplanen när Hans Christian kom ut på förstukvisten. ”Jag pratade just med Enar i telefonen. Han kommer förbi imorgon.” Ett sus gick genom de församlade och många mumlade besviket över att ha missat detta möte.

2006-12-20T03:25:00.000-08:00

Snobbism - en bekännelse
Jo, det är bara att erkänna, jag är en snobb. Inte så att jag förkastar allt det som kallas folkligt eller bara vill konsumera allt som är svindyrt... men visst jag förkastar många folkliga företeelser och visst jag kan verkligen gå igång på saker som kostar för mycket - men det är inte i detta min snobbism bottnar.

Mitt första möte med begreppet var såklart seriefiguren Snobben som ju får ses som en sofistikerad karaktär - men då tänkte jag nog inte på att hans namn härleddes från ordet "snobb". Jag tror nästan att mitt första möte med begreppet då jag faktiskt förstod att det handlade om just snobberi, var "Snobbar som jobbar". Deras snobbism grundade sig på sportbilar, vackra kvinnor, dyr sprit och allmänt bling-bling. Visst, bitvis var TV-seriens karaktärer snyggt klädda - men nej, det är inte en sådan snobb jag är - eller vill vara.

Sen finns det också en annan variant på begreppet, där snobben är en nervös personlighet, en vindflöjel som försöker täcka över sitt dåliga självförtroende med en dyr fernissa. Denna snobb är ju självklart nära släkt med den förhatlige sprätten. Usch, sådan är jag väl inte...?

Du är en sån snobb!! Jo, jag har fått den komentaren ett flertal gånger. Ett exempel som gjorde det tydligt att de hade rätt var när jag som en fura föll för "It's Not Right But It's Okay" med Whitney Houston. Jag tror nästan att jag rodnade - skämdes över att en låt från hitlisteradion hade letat sig in i mitt hjärta. Skamset gick jag till skivbutiken och inhandlade singeln - kände mig snuskig. Nä, då känns det mycket bättre att lyfta upp samma singel några år senare ur en reaback i secondhandaffären när den breda massan för länge sedan har slängt juvelen på soptippen - då kan jag gå loss - älska den av hela mitt hjärta och känna att jag har gjort en upptäckt. Och någonstans här tror jag att min snobbism har sina rötter. Jag hatar att känna mig som ett får som följer flocken. Trots att jag är medveten om att jag inte är så radikal eller alternativ så finns det områden där denna känsla av självständighet är viktig. Min snobbism handlar om att jag känner mig kreativ när jag hittar något som jag gillar och som inte alla andra har pekat på. För när jag konsumerar något som basunerats ut av alla är känslan den motsatta - jag känner mig lurad - som en duktig idiot - en bricka i ett spel...

Detta blev visst något av ett försvarstal i juletid. Förresten, vilken är årets julklapp? Jag vet faktiskt inte vad det är... meddela mig gärna så att jag kan undvika att köpa den av misstag.

2006-11-27T02:39:00.000-08:00

Sahib Shihab
Redan när jag var liten berättade mamma för mig om hennes gamla pojkvän Sahib som spelade jazz. Sahib spelade tenorsax, barytonsax och tvärflöjt, och hon talade alltid om honom som mycket stilig. Dom var tillsammans på 1960-talet och hon har berättat att han älskade nya vita skjortor. Vissa använde han bara en gång enligt mamma. Jag fantiserade om hur det skulle varit att växa upp som en svart pojke i Harlem med Sahib som pappa. Jag började spela saxofon på musikskolan med katastrofalt dåligt resultat.

En annan berättelse mamma har berättat mer än en gång var hur Sahib och gamlamormor satt och spelade kort med varandra ute på Hisingen. Gamlamormor förstod inte ett skvatt engelska och han kunde bara några fraser svenska, men det räckte, för dom gillade att spela kort med varandra. Bilden av dom två är alltid svartvit i mitt huvud. Gamlamormors långa vita uppsatta hår, Sahibs svarta hy och deras båda vita leenden.

Senare har jag lärt mig att han föddes 1925 i Savannah, Georgia och döptes till Edmund Gregory. Namnet Sahib Shihab tog han i och med att han konverterade till islam vilket han var en av de första att göra bland de svarta jazzmusikerna från USA. Redan under 1940-talet spelade han tvärflöjt med olika bopband. Senare spelade han med musiker som Thelonious Monk, Art Blakey och Dizzy Gillespie och genom honom träffade mamma många av de stora namnen inom jazzen. Den hon alltid talar varmast om är Quinzy Jones - eller Quinzy som hon alltid bara säger. Som många andra amerikanska jazzmusiker arbetade Sahib både med Sveriges och Danmarks radio och det är också han som spelar tvärflöjt på schlagerrökaren Nygammal Vals från 1966 med Svante Thuresson och Ulla Hallin där man kan höra hans typiska hårda boppiga stil.

Jag vet faktiskt inte hur länge mamma och Sahib var tillsammans, kanske var det inte så länge som det verkade när mamma berättade om honom när jag var liten. Mamma säger att hon gjorde slut med honom för att hon inte kände för att flacka runt i världen och hon ville inte flytta till USA.

2001 släppte svenska gruppen Koop plattan Waltz for Koop och sista låten på första sidan är Soul for Sahib som innehåller en sampling av när han pratar om sin musik. För första gången fick jag hör hans röst:

The reason I play so many sounds... maybe sounds angry... because I try so many things at one time, you see. I havn´t sorted them out. I have a whole bag of things Im trying to work through, and get the one you´re thinking of...

Sahib dog 1993.

Här kan du lyssna på ett utsnitt ur låten Charade inspelad i Danmark 1964 där han var bosatt under en tid.

Utsnitt ur Charade - mp3

2006-11-06T08:12:00.000-08:00

General Bussig (featuring Norman Schearzkopf)
Ja, vad ska man säga - inte är det bra, men ganska tidstypiskt är det ivarjefall. 1992 släppte Dom Dummaste med Martin Rössel och Lars Cleveman i spetsen CD:n 4 känslor på Criminal Records där de på en låt använde sig av samplade sekvenser av Åke Hodells General Bussig från 1963. Låten i sig är väl inget mästerverk direkt men det känns helt riktigt att Dom Dummaste med sin teatrala och ljudexperimenterande produktion där de ofta avhandlar makt, tvång och regler just använde sig av Hodell.

General Bussig (featuring Norman Schearzkopf) - mp3

Men lyssna också på ett exempel ifrån Dom Dummastes fantastiska debut som var en kassett utgiven 1980 på skivbolaget Sista Bussen.

Solveig - mp3

I kassetten skriver de också:
Dom Dummaste vill tacka Gud
För att han inte finns och
för att han fortsätter att
påminna oss om det hela tiden

En sentens i samma anda som många av Hodells kollapsande språkbyggen med antihierarkiska förtecken.

2006-10-30T05:46:00.000-08:00

Appropå mansrösten
Jag måste bara nämna pionjären Astrid Kindstrand som var TT:s första kvinnlig nyhetsuppläsare. Den lyssnarstorm som hennes nyhetsuppläsning orsakade i juli 1938 är ännu ett sorgligt bevis på hur fördummande den konservativa ryggmärgsreflexen gör oss.

Arg mansröst:
Ja, är det radiotjänst? Jag vill inte ha... det har ju kommit sådana där kvinnoröster på dagsnyheterna... jag vill inte höra det vidare. Vi vill inte höra något sånt! Så ont om karlar är det väl inte?

Arg kvinnoröst:
Snälla fröken se till att radiotjänst tar å kopplar av den här människan som talar i radion. Ja, det här var något förfärligt! Det passar ju inte precis att en kvinna talar om krig och så vidare! Det är ohyggligt att höra på! Vi är massor här som inte vill lyssna!

2006-10-26T01:44:00.000-07:00

Cellen
Ett annat obskyrt svenskt radiospel är Öyvind Fahlströms 70 minuter långa Cellen som bara sänts i Sveriges Radio den 11 juli 1972.

Detta radioverk är det mest traditionella av Fahlströms tre radiokompositioner som han gjorde för Sveriges Radio och tar sin utgångspunkt i att Fahlströms vän Saul Gottlieb dött i cancer. Radiospelet består mest av intervjuer med främst kvinnor som drabbats av cancer och som beskriver sina liv efter att dom fått diagnosen. Uppblandat med dessa intervjuer finns det inspelade passager, bland annat från olika protester mot Vietnamkriget och med engelska spiritister som talar om livet efter döden. Hela radiokompositionen inramas av Öyvind Fahlströms som berättar om en dröm han haft där han är en dödsdömd fånge på rymmen i Stockholm.

Några av de medverkande är förutom Fahlström själv, hans dåvarande fru Barbro Fahlström, Staffan Olzon och Sigvard Olsson.

Detta verk som tyvärr inte ingick i Teddy Hultbergs bok "Öyvind Fahlström i etern - Manipulera världen" är intressant ur flera aspekter. Exempelvis kvinnornas berättelser om hur det var att leva med cancer på 60- och 70-talen. Hur denna sjukdom sågs som ett stigma på ett sätt som kan jämföras med 80- och 90-talens syn på HIV. En annan aspekt är det nästan kusliga i att höra Fahlström prata om cancer när han fyra år senare själv dog av sjukdomen - var han diagnostiserad redan 1972 eller är det bara en slump? Jag kan inte heller låta bli att tjusas av hans snygga språkliga koppling mellan den cancersjuka cellen och berättelsen om den dödsdömde i sin cell.

Hela radiospelet ramas som sagt in av en drömsk berättelse som Fahlström läser upp, där hans nasala, varma och närmast hypnotsika röst leder lyssnaren ut ur cellen, springande genom Stockholm för att dyka ner i Stockholms ström där han träffar andra människor under ytan. På ett mycket egenartat och fruktsamt sätt ramar han så in en i det närmaste socialrealistisk radiodokumentär med en poetisk och mystisk dimension.

2006-10-26T00:26:00.000-07:00

Andeskådaren i katakomberna
På en samlingskiva från 1974 utgiven av Sveriges Radio har jag hittat ett 1:23 minuter långt spår ifrån radiospelet "Andeskådaren i katakomberna" av Åke Hodell. Det sändes den 27 januari 1974 och medverkade gjorde bland annat Gösta Bredefeldt. Det lilla utsnittet innehåller en militärs koleriska skrikande, då han har blivit förolämpad och utskrattad.

Jag sa inte skratta tyst
utan skratta tyskt!

Jag ska göra slut på era vidriga, oordnade, löjliga skratt.
Jag ska lära er skratta tyskt!
Ett ordnat, kort, rent skratt
ett ariskt skratt,
som mein führer gett order om!
Skratt, uppställning!

Episoden avslutas med ett marsch ackompangerad av en kör som ordnat skrattar i takt.

Jag har inte hört talas om detta radiospel tidigare och hittar ingen information om det någonstans. Eftersom samlingsskivan är från samma år som radiospelet är det ju möjligt att banden senare blev överspelade och detta korta utsnitt är det enda som återstår. Vi får väl se om det dyker upp något mer.

2006-10-25T23:48:00.000-07:00

Den historiska mansrösten
Manliga radioröster från 40- till 60-talen har en speciell audiell skönhet. Påståendet låter hopplöst konservativt, jag vet. Det är inte språket eller nödvändigtvis det välartikulerade i sig jag vurmar för, utan spårkljudet. Ett röstljud som utstrålar värme och närhet, som om uppläsaren sitter mycket, mycket nära mikrofonen. Självklart tänker jag på vissa inspelningar - så är det ju alltid när man talar generaliserande om ett så stort ämne. Jag tror att många assicierar gamla inspelningar med det lite för snabba, snubblande pigga och käcka mansrösten, men de inspelningarna är oftast än äldre. Så rösterna jag tänker på är inte den Sven Jerring-snabba, eller den Andersonskans Kalle-nasala. De röster jag tänker på fick texterna att bottna i en tyngd och i en trovärdighet. Jag tror inte att denna ljudbild bara grundade sig på dåtidens teknik utan att detta är en form av röster som kanske bara fanns då och som redan har försvunnit. När man lyssnar på nutida skådespelare som läser i radio så känns det som om de försöker närma sig detta ljudrum, men för mig så skorrar det falskt, som om de försöker omfamna ett språkljud som inte är deras eget.

Så har vi då detta med att det just är mansröster som jag reagrear så starkt på. Även det känns ju rätt unket - är det fadersgestaltens brummande värme jag söker? Jag kommer att tänka på konstnären Marja-Leena Sillanpää som spelar in män som läser ur hennes verssamling Alla lever alla dör. Hon sa något om att hon gör det av kärlek till mansrösten - att denna röst är något hon inte har och något hon fascineras av.

Jag har ofta reagerat på hur tiden ger uttryck trovärdighet. Att se eller höra ett verk som har tjugo trettio eller femtio år på nacken känns inte sällan tyngre och intressantare än något likande som görs idag. Denna patina är förrädisk och fungerar som ett skimrande lack som kan få något rent tarvligt att kännas genomtänkt och intressant. Kanske kan jag gruppera den historiska mansrösten i samma kategori?

Hur som helst njuter jag av dessa röster och är på ständigt jakt efter att hitta fler - kanske till och med hitta en livs levande historisk mansröst att föra samman med en text.

2006-10-25T00:12:00.000-07:00

Birdy Hop
Birdy Hop - he do, he hop along
a lonely bird upon a window there
he, he, there he blow
a windy snow, he knew the snow,
I know the snow, a hoppy bird

Vad är inte mer klassiskt än att börja med att tala om vädret... för att liksom känna lite på varandra... det har ju blivit höst nu... å mörkt...

Under vintern får jag avnjuta remixade pausfåglar från radioprogrammet STRÖM istället... det ska nog gå bra.